Sorry, non-Swedish speakers – this one’s for Swedish readers, as the bands this post will touch upon is rather or completely unknown to the general public in Sweden. The post is intended to open peoples’ eyes for music not being played on the radio here (do people even listen to the radio any more?), or not being too common in the streaming landscape.
Så, med inledningen avklarad och de engelskspråkiga bortskrämda kör vi på med detta inlägg (nåja, de kan använda någon översättningssida om de är nyfikna – och om du är en av dem, hejhej! Kul att du vill läsa vidare!).
Fick idén häromveckan, och först tänkte jag realisera den i form av några “händelser” på Instagram (hitta mig på Instagram och övriga sociala medier här). Jag insåg dock snabbt att detta lämpar sig bättre för ett långformatsmedium så som denna blogg.
Jag och min fru lyssnar mycket på musik av band som är relativt eller helt okända i Sverige. Några har vi upptäckt när vi varit utomlands, andra har dykt upp i “radio”-funktionen på Apple Music. I det här inlägget kommer jag skriva lite om de band som fastnat hårdast hos oss, där skivorna snurrar och strömmarna flödar som allra mest. Banden presenteras utan inbördes ordning (nästan), och exempellåtar i form av YouTube-klipp kommer finnas i slutet av varje avsnitt om banden.
Vill du bara lyssna på låtarna och skippa texten om respektive band, kör på – det viktiga med detta inlägg är att få upp folks ögon för bra musik som finns där ute, och lyssnar du och gillar, ja då har jag lyckats!
Utan vidare omsvep, här kommer banden!
Twin Atlantic
Vi börjar med skottarna i bandet Twin Atlantic.
Har jag sagt att jag är svag för skotsk engelska? Om inte har jag gjort det nu. Herregud vilken underbar dialekt sångaren har, något som verkligen hörs i exempellåten nedan, Heart and Soul, från skivan Great Divide. Den uppvisar bandets altrock väldigt tydligt, även om de också doppat tårna både i lite punkigare sound och mer emotionella låtar på andra skivor.
Vi kom över Twin Atlantic genom en oerhört lycklig slump när vi var i London för många år sedan. Där besökte vi Doctor Martens-butiken och de körde väldigt bra musik i bakgrunden. Såpass bra att vi blev tvungna att fråga personalen vad det var för något. Svaret var Twin Atlantic. Helt sålda på låtarna vi fått höra gick vi till närmsta HMV-butik och köpte alla skivor vi kunde komma över. Dessa gick sedan varma ett bra tag efter hemkomsten och är numera en djupt rotad komponent i våra spellistor.
Lyssna och njut, det är värt det enbart för dialekten – men resten av låten (och skivan, och diskografin) är också superbra!
Set It Off
Härnäst har vi Set It Off. Enligt Wikipedia är de “an American multi-genre rock band” och det stämmer väldigt bra. Att beskriva deras musikaliska genre genom karriären är smått hopplöst eftersom de bytt sound väldigt mycket, framförallt när man går från näst senaste skivan (Elsewhere) till senaste (den självbetitlade Set It Off). De gick där från superpoppig punkrock/snällrock till hela vägen till metal. Förklaringen till detta är att de bröt sig fria från sitt skivbolag som försökte forma dem lite väl mycket. Nu gör de sin egen grej, vilket vi fans är glada över – och killarna i bandet också.
Låten nedan, Rotten, är från det självbetitlade senaste albumet och visar väldigt tydligt att de är i full kontroll över sitt ösigare nutida jag. Vill man ha ett exempel på hur de lät innan brytningen med bolaget är Skeleton ett bra exempel.
Hur hittade vi Set It Off då? Jo, vi bad Apple Music skapa en radiokanal baserad på annat vi lyssnar på – mycket rock, metal och emo blir det – och då dök de upp i flödet av låtar. Vi blev genast intresserade och började lyssna in oss på deras låtar, och på den vägen är det.
Broadside
Broadside är också ett sådant där hittat-via-Apple-Music-radiokanal-band (8000 poäng i Alfapet för det “ordet”? Kanske inte…).
Detta band har oftast roliga saker för sig rent musikaliskt, framförallt när det gäller rytm, takt och trummorna. Låten nedan, Dark Passenger, visar inte just trumbiten så tydligt, men å andra sidan illustrerar den väldigt bra hur de kan ta upp och ner intensiteten/arrangemanget på en låt. Låten kommer från skivan Nowhere, At Last, men bilden till vänster är omslaget från det förra albumet, Hotel Bleu, där man ännu mer hör de roliga rytmerna (särskilt på de två första låtarna, till exempel på Stranger).
Broadsides genre är också lite svår att definiera exakt – de rör sig i något gränsland mellan pop, rock och metal, men är aldrig så “tamt” som pop kan bli men heller inte så tungt som regelrätt metal brukar vara. De kör sitt eget race helt enkelt!
Börjar mer och mer känna mig som en musikhipster allteftersom detta inlägg blir till – men det är det fina med musiken, det finns något för alla, och ingen kan ha koll på eller ens ha hört allt.
VOILÀ
Who hurt you…?
De stackars gossarna som utgör VOILÀ (första bandet utan Wikipediasida!) kan inte ha det lätt på datingscenen. Visst, de ser alla sorters dreamy ut, men om man lyssnar på deras låttexter verkar de aldrig kunna träffa den rätta/rätte. De skriver väldigt många låtar om olycklig kärlek, brustna hjärtan och om att önska olycka över de som felat dem. Skulle dock ändå inte klassa deras musik som emo eller något närbesläktat – de är lite rockigare/skitigare än så. Att ha lite dist på sångarnas röster är dessutom lite av ett vattenmärke bland deras låtar.
På skivan på bilden till vänster, Glass Half Empty, finns låten Something Blue – det bröllopet som beskrivs i texten kommer nog inte sluta så bra. Men “värst” av alla är nog Wish It On You. Jisses vad illa någon gjort dem!
Valde dock ingen av dessa båda låtar som exempelvideo att belysa här, då de skiljer sig en del rent musikaliskt från resten av VOILÀs andra verk. Men den olyckliga kärleken och att få känslor för “fel” person sitter på första parkett här.
Marianas Trench
Sist men absolut inte minst kommer fantastiska Marianas Trench!
Vi satt en dag för några år sedan i bilen och lyssnade på vår Apple-radiokanal på samma sätt som med flera av banden ovan, och plötsligt kom Who Do You Love från ingenstans och ställde världen på ända. Vad var detta för ljuvlig 80-talsdoftande låt? Det visade sig vara ett av spåren på skivan Astoria, som specifikt skrivits som en hommage till filmen The Goonies – vilket förklarar den enorma mängd 80-talsreferenser som genomsyrar hela albumet. Just titelspåret Astoria valde jag som exempellåt med videon nedan, och den visar verkligen bandet från sin mest episka sida – andra låtar så som tidigare nämnda Who Do You Love är mer poprock, vilket också är väldigt typiskt för gossarna i bandet.
Att sångaren Josh dessutom ser ut som en dröm i Astoria-videon gör ju inte saken sämre!
Spola fram lite, och albumet Haven släpps under sensommaren 2024. Att påstå att det blev vår mest spelade skiva för hela 2024 är ingen underdrift, och varje låt på skivan är en riktig banger (även den lugnare Stand and Fight, trots att den enligt mig utgör det klenaste spåret). Öppningsspåret A Normal Life är en episk resa i sig, och lyssnar man igenom hela albumet kommer man känna igen bitar från tidigare spår (till exempel fungerar det avslutade titelspåret Haven som en fortsättning på albumöppnaren).
För bästa möjliga lyssningsupplevelse bör alltså skivan Haven lyssnas på i samma sittning, även om varje låt på skivan skulle kunna släppas som singlar samtidigt. Så! Bra!
Detta blev… långt.
Men bra musik förtjänar att ta upp utrymme – för utan musik vore livet ett misstag.
Tack för att du läst hela vägen hit! Om du gillar något lite extra, passa gärna på att tipsa en kollega eller vän om bandet ifråga – de behöver mer exponering i vårt avlånga land!
Och gör dig själv en tjänst, ska du bara lyssna på ett band i det här inlägget – välj Marianas Trench, även om de andra också är bra (såklart, annars hade jag inte skrivit om dem!).
Det var nog allt för den här gången.
Joline, signing off, for now…
